Direktlänk till inlägg 2 juni 2010
Börjar med att säga TACK till alla som lämnade en kommentar till Klaras bedrifter i Karlstad!
...och så tänkte jag skriva lite om hur vi tänker och hur vi känner när vi ger uttryck för våra tok-känslor :)...
Vi har haft otur, jag och Anders, vad det gäller våra tikar. Scilla blev skadad och vi har valt att inte tävla något mer med henne då det viktigaste är att hon finns hos oss, så hon får gå efter "haren" ensam istället. De som känner till oss sen tidigare vet att vi hade ytterligare en tik, PM Pit A Pat, hon finns inte kvar hos oss och jag kommer troligtvis att skriva om henne och vad som hände men i dagsläget gör det fortfarande för ont för mig...
Så det har liksom blivit en liten omstart för oss vad det gäller hundarna och vad vi gör med dom, WR och förhoppningsvis lite rundbana i framtiden...
Och efter ett stundtals mycket tungt år är det otroligt roligt att vara igång igen med nya krafter och nya utmaningar. Klara gav oss redan förra året tok-glädje men det var så mycket blandade känslor då...
Vad vi kommit på är verkligen att det viktigaste för oss är att hundarna fungerar tillsammans och har hälsan, allt det andra som tävlande osv är ren BONUS och som man ska passa på att bli just TOKGLAD över...
Och tokglada blir vi, kanske lite väl lätt tycker en del, men så´na är vi.
Och som sagt tokglada men inte tokiga. Vi jämför alltid Klara, som det ju handlar om nu, med sig själv. Hur hon förbättrar sina tider och utvecklas, för det har hon gjort nu i år, så sent som de senaste veckorna om vi ser till senaste träning/tävling. Och den som säger att den inte sneglar åt tider eller placeringar tror jag inte är sann emot sig själv. Man kan älska sin hund och sätta det i första rum samtidigt som man vill tävla och se den vinna! Och som jag sagt tidigare, när hunden inte vinner hittar vi alltid en annan anledning till att känna oss nöjda :)
Och vem skulle inte bli tokglad när ens hund får springa i samma final som superduktiga Hembra, Gibson och Mr Loquat.
/ L