hette Sigge, eller närmare bestämt Bokellas PSV Eindhoven. Efter ett tips från Dan Johansson att det fanns två valpar kvar hos Bokellas så skulle jag " iallafallåkaditochtitta" ! Å jo då, den livligaste av de två fanns allt med i bilen hem när jag kikade efter...

Till saken hörde att jag hade beställt en utlandsresa några veckor senare och mina hundar skulle vara hos mor o far, som alltid har varit ett andra hem för hundarna, under denna tid. Vad som inte var så genomtänkt var väl att denna lilla valp, 5 månader, var van att springa lös och busa en hel del och mina föräldrar vågade inte släppa den lille lös någonstans. Det hela resulterade i söndergnagda grejer så som; ett helt band böcker, en sänggavel toppat med fars hörapparat, ganska ny om jag inte minns fel, som var i så små delar att det inte ens går att beskriva! Trots detta och lite till har Elsa o Sven alltid älskat och varit stolta över "barnbarnen". Det är mer än en gång de ringt och frågat om inte hundarna ska komma på besök!? Men JAG då!!!

Sigge acklimatiserade sig snabbt till de två greyhounds som fanns hemma, det enda han inte fick var att ligga nära dom (upplever att greyhounds inte vill mingla som whippets, utan var och en ligger i sin bädd) men annars blev han allt kungen hemma till slut!

Eftersom jag känner Dan Johansson så hamnade vi till slut på Skutberget och testade på Whippetrace. Det blev en kort historia för Sigge där, vilket jag ångrar idag för hans skull, men han tog sin licens -96, 1 1/2 år gammal.

   Han tävlade alltså två gånger och placerade sig i B-final båda gångerna. Detta var ju givetvis otroligt bra med tanke på att han inte fick den träning som jag idag förstår att de andra hade. 

När luckan gick upp satt Sigge ner och väntade, väl ute på banan var han så försiktig att han gick bak de andra hundarna och rundade dem för att byta spår (sprang till svart) och då hade han fått upp farten och spurtade i mål. 

Till saken hör, att han hade två bröder som var jätteduktiga på banan, Ajax och Feyenoord, så hade han fått rätt träning och jag hade fortsatt tävla med honom så hade nog "traständheten" och rutinen gjort sitt!

   Men vi hann med att synas i pressen, närmare bestämt NWT- Värmlands största tidning! Nu var det väl inte just Sigge som var ämnet för dagen utan hans bror Ajax... 

Här är ett av de få korten som finns på Sigge när han är ung, inte det bästa men...

   Han var dessutom en stor hane så han stack ut mer då än vad han skulle ha gjort idag. Detta tror jag också, vid närmare eftertanke, var en av orsakerna till att vi inte deltog mer i WR.

Minns vid ett tillfälle i Karlstad, första licensförsök, när en man kommer fram där jag står med Sigge och undrar om "det där är Lurchern som Dan Johansson har?" !! Han var dessutom uppfödare om jag inte minns fel...Det blev tydligen för mycket för mig... Idag hade han fått springa på banorna!!

   Här är ett kort på Anders o Sigge 2001. När vi träffades, jag och Anders, var han HUNDRÄDD..! Då fanns bara greyhoundtiken och Sigge kvar, men dessa två lyckades tydligen övertyga Anders att livet är härligt med hundar.

Hur skulle det gått annars, det undrar jag över ibland.....

   De sista åren fick Sigge uppleva att bo på landet. Kan säga att han trivdes gott med detta.....

   Här är han riktigt "grå om nosen" och 13 år. I denna aktningsvärda ålder tyckte han om att nosa runt, ligga i solen och ta dagen som den kommer. De där ynglingarna som tillkom brydde han sig inte så mycket om, han levde sitt eget liv.

   Min ena syster brukade säga: "Ni ser likadana ut, du och Sigge. Ni sitter ihop!" Vi kanske inte såg likadana ut men jag tror jag förstår vad hon menade...

   De sista åren innan Sigge gick bort diskuterade jag och Anders hur vi skulle göra den dagen det var dags. Det resulterade i att vi anlade en perennrabatt som sedan fick namnet Siggelunden och där finns hans aska. Vi ville att han skulle vara "med oss" när vi på somrarna befinner oss ute i trädgården i allehanda situationer.

...OCH DET ÄR HAN!

/L

 

Linnea

1 februari 2010 18:27

Kul att läsa din berättelse.
Hur stor var han, din Sigge? Ser inte så hög ut på bilderna.

Det var en jobbig tid när millimetrarna styrde om hundarna var "godkända" för att vara med och tävla. Minns att man mätte och var nervös under tiden de växte, om man skulle få tillåtelse att tävla i de riktiga loppen på rundbana så fick de ju inte överstiga 51 cm.
Nog är det härligt nu när alla får deltaga, oavsett höjd. Visst finns det hundar som är "för stora" enl standarden, men många av dessa springer inte fortare för det.
Vi har ju Dong som glömde att sluta växa, vet inte exakt hur hög han är, men mer än tillräckligt. På den gamla tiden hade han hamnat i "utanförskap", han hade absolut inte gått igenom höjd-besiktingen.

http://moneysteps.bloggagratis.se

 

Marie Sandberg

1 februari 2010 19:17

Vilken fantastiskt fin berättelse!
Jag blev riktigt rörd när jag läste den.

Kram Marie

http://www.mibisans.blogg.se

 

Eva S

1 februari 2010 19:48

blev också rörd av berättelsen ,fint skrivet!(har själv en gammal Greyhound på 11år o 8mån o vet ju vart det bär.. ) minneslund var ingen dum ide, kanske gör jag också så.

 

åsa

1 februari 2010 23:06

vackert är det att minnas;

http://emmalines.bloggplatsen.se

 

Lisa

2 februari 2010 21:11

Vad trevligt att Ni uppskattade berättelsen om Sigge!
Det värmde...

Ang. Sigges höjd så mätte Anders honom en gång och fick siffran 58 cm, visserligen med tumstock men det kan nog stämma.

http://krokens-whippets.bloggplatsen.se

 

Katta

5 februari 2010 13:10

Är ute och uppdaterar mej lite i efterhand när jag inte hunnit tidigare. Vilken underbar berättelse. Va härligt ni hade det och va kul att få se äldre bilder! Det där med minneslund är verkligen fint - vi får nog ta och planera in en sån vi också när det börjar bli dags för att planera trädgården.
Kram Katta

http://qeteshkennel.com

 

Lisa

6 februari 2010 11:44

Tack för dina ord, Katta!

Ja detta med Siggelunden blev bra tycker vi. Vi har även tänt ljus där på vintern och det blir fint och minnesvärt.

Det är ju så att när man kommer hem med den lilla valpen så vet man också att det en dag finns en baksida av det hela, även om man inte tänker på det då. Men kan man då göra det värdigt känns det bra.

Kram Lisa

http://krokens-whippets.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...har hänt sen sist?    Ja, i december började jag renovera övre "hallen", trapphuset och det ena rummet på övervåningen. Rev en vägg, satte upp ett staket som tydligen ingick i ursprungsplanen 1936, tog fram originaltaket (vanlig fasspånt med e...

    Och det tog sin lilla stund att komma in här... det var så längesedan jag skrev på bloggen så jag hade glömt allt från inloggningsuppgifter till hur man laddar upp kort, men det löste sig på vägen så att säga! :) Vi nosar och letar oss ...

Tiden flyger iväg, så nu är hösten här...       Klara: ...tar det lugnt, är med på sköna promenader och trappar långsamt ned på sina 2 mediciner.        Elton: ...tar det också lugnt, har växt en del och får göra det i sin egen takt...

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev här på bloggen, but here we go again...   Lusten har inte infunnit sig och så blev jag så vansinnigt sjuk efter förra bloggen. Har fortfarande ont i halsen som kommer och går...    Följde med Linda till ...

Och så kom då värmen tillbaka!   Själv sitter jag snorförkyld med värsta basstämman och hostar. Huvudet känns som fyllt av bomull... Trodde jag klarat mig denna vinter, men se det hade jag inte!   Förra helgen fick Elton testa vår bana lite e...