Direktlänk till inlägg 17 augusti 2011
Ja, jesus Amalia vad vi har väntat dessa två dagar som vi blev kvar på Strömsholm!!
Gick upp 02.30 måndag morgon för att starta vår resa kl. 03.30, hade tid 07.40 hos jour veterinär. "Ringa och säga att ni kommer försent" finns inte på kartan, blev vi upplysta om...och det är klart, med ca 300 remisser per månad utöver det "vanliga" så är trycket stort...
Vi hade tagit ledigt både måndag o tisdag, för om det skulle opereras skulle detta ske tisdag och då räckte det om vi lämnade in henne tisdag morgon, så slapp hon sitta en hel dag, kväll och natt ensam på Strömsholm...alltså om hon blev orolig så var det bättre att vi var kvar så hon kunde vara med oss in i det längsta är det jag försöker förklara... :))
Men nu blev det så att lilla Klara blev inskriven redan vid tiotiden på måndag morgon i väntan på att en av ortopederna kunde undersöka henne och bedöma om hon skulle genomgå en datortomografi eller inte. Och för att göra en lång historia kort så blev det missförstånd hos en veterinär, dessutom var det så mycket på jouren för dem att ta hand om, så Klara fick ligga kvar under natten så de kunde beta av det som skulle göras efter hand.
Men det skönaste beskedet kom på måndag eftermiddag då de ringde upp från datortomografin och sa att de inte kunde se någon fraktur eller spricka utan det var bindväv (om jag minns rätt) och ligament som hade skadats och EJ i stor mängd! Så han jag pratade med såg inte att det behövdes opereras MEN en ortoped skulle undersöka henne ytterligare nästa dag. :)))))))))))
Med detta besked och mat i magen så sänkte sig en oootroligt stor trötthet över mig/oss och efter en liten kvällspromenad vid Skantzö camping så var det två dalslänningar som sov sött redan klockan tio...ZZZzzzzzz
Och Klara fick vi inte ut förrän vid fyratiden nästa dag...som sagt, det är en låååång väntan när man kommer på jourtid, men vad gjorde väl det när det inte var så illa, ingen operation!
Jag tycker det är svårt det här att avgöra när man behöver uppsöka veterinär eller inte, så därför kanske jag/vi åker oftare än andra, jag vet inte...min fasa är att inte åka iväg och så visar det sig att det inte går att "läka ihop" hunden på rätt sätt! Usch, jag skulle gräma ihjäl mig...
Och tycker sig en veterinär känna att det krasar i leden samt vill skicka vidare säger man ju inte nej precis...svårt detta som sagt...
Och Klara blev sååå glad när hon såg oss, jag trodde hon skulle krypa ur skinnet! Ni kan se framför er två vuxna personer som sitter på golvet och försöker lugna en whippet som får tokfnatt...dessutom vara rädd om benet...
Överhuvudtaget är det så härligt att se alla människor som älskar och värnar om sina hjärtevänner. Människor som man kanske skulle döma ute på gatan ser man här i väntrummet med sina djur i ett helt annat ljus. En del oroliga, hur ska det gå...en del stolta och vill aldrig sluta prata om sin hund, en del ledsna - har fått tagit ett svårt beslut...men genomgående för alla är att de tar ansvar för sina djur och gör allt för att djuret ska få det bra!
Väl hemma igår kväll tyckte Anders att det var läge för en single malt...och då i finglasen ;)...
/L