De saliga tvenne, att sitt härliga spring ombesörja. Sedan att det vita, det vi kallar snö, göra det skönt och mjukt, voro som balsam för själen!

/ A

bestod av två utövare, en junior och en minior...

   Här har Minioren gått utanför banan och testar snödjupet!

   Strax efter det kollas vindstyrkan upp...

   ...för att sedan i en flygande start kasta sig ut på banan...

   ...här har ekipaget vänt och kommer i full fart...

   ...för att slutligen gå över mållinjen!! 

   Nu har även Junioren kommit in på banan, spanar in motståndet...

   ...och loppet går...

   Denna grenen heter FöljaJohn...

   ...som avslutas i en rak-sträcka...

   ...och där går de två stallkompisarna i MÅÅÅL! Junioren segrade tätt följt av Minioren.

   Så här såg det ut efteråt i vilorummet.

Själv är jag insnöad och tar mig inte till jobbet, vi tvåbenta får ha olympiad i snöskottning!!

/L

...har tydligen snöat en hel del inatt. 2-3 decimeter verkar det som. Skönt, då vet man vad man ska göra ett tag framöver : )

          Här har något sprängt fram...

Hanna yrde runt lika mycket som snön!

"Älskar nysnö!" Skrek hon där hon sprang : )

/ A 

hette Sigge, eller närmare bestämt Bokellas PSV Eindhoven. Efter ett tips från Dan Johansson att det fanns två valpar kvar hos Bokellas så skulle jag " iallafallåkaditochtitta" ! Å jo då, den livligaste av de två fanns allt med i bilen hem när jag kikade efter...

Till saken hörde att jag hade beställt en utlandsresa några veckor senare och mina hundar skulle vara hos mor o far, som alltid har varit ett andra hem för hundarna, under denna tid. Vad som inte var så genomtänkt var väl att denna lilla valp, 5 månader, var van att springa lös och busa en hel del och mina föräldrar vågade inte släppa den lille lös någonstans. Det hela resulterade i söndergnagda grejer så som; ett helt band böcker, en sänggavel toppat med fars hörapparat, ganska ny om jag inte minns fel, som var i så små delar att det inte ens går att beskriva! Trots detta och lite till har Elsa o Sven alltid älskat och varit stolta över "barnbarnen". Det är mer än en gång de ringt och frågat om inte hundarna ska komma på besök!? Men JAG då!!!

Sigge acklimatiserade sig snabbt till de två greyhounds som fanns hemma, det enda han inte fick var att ligga nära dom (upplever att greyhounds inte vill mingla som whippets, utan var och en ligger i sin bädd) men annars blev han allt kungen hemma till slut!

Eftersom jag känner Dan Johansson så hamnade vi till slut på Skutberget och testade på Whippetrace. Det blev en kort historia för Sigge där, vilket jag ångrar idag för hans skull, men han tog sin licens -96, 1 1/2 år gammal.

   Han tävlade alltså två gånger och placerade sig i B-final båda gångerna. Detta var ju givetvis otroligt bra med tanke på att han inte fick den träning som jag idag förstår att de andra hade. 

När luckan gick upp satt Sigge ner och väntade, väl ute på banan var han så försiktig att han gick bak de andra hundarna och rundade dem för att byta spår (sprang till svart) och då hade han fått upp farten och spurtade i mål. 

Till saken hör, att han hade två bröder som var jätteduktiga på banan, Ajax och Feyenoord, så hade han fått rätt träning och jag hade fortsatt tävla med honom så hade nog "traständheten" och rutinen gjort sitt!

   Men vi hann med att synas i pressen, närmare bestämt NWT- Värmlands största tidning! Nu var det väl inte just Sigge som var ämnet för dagen utan hans bror Ajax... 

Här är ett av de få korten som finns på Sigge när han är ung, inte det bästa men...

   Han var dessutom en stor hane så han stack ut mer då än vad han skulle ha gjort idag. Detta tror jag också, vid närmare eftertanke, var en av orsakerna till att vi inte deltog mer i WR.

Minns vid ett tillfälle i Karlstad, första licensförsök, när en man kommer fram där jag står med Sigge och undrar om "det där är Lurchern som Dan Johansson har?" !! Han var dessutom uppfödare om jag inte minns fel...Det blev tydligen för mycket för mig... Idag hade han fått springa på banorna!!

   Här är ett kort på Anders o Sigge 2001. När vi träffades, jag och Anders, var han HUNDRÄDD..! Då fanns bara greyhoundtiken och Sigge kvar, men dessa två lyckades tydligen övertyga Anders att livet är härligt med hundar.

Hur skulle det gått annars, det undrar jag över ibland.....

   De sista åren fick Sigge uppleva att bo på landet. Kan säga att han trivdes gott med detta.....

   Här är han riktigt "grå om nosen" och 13 år. I denna aktningsvärda ålder tyckte han om att nosa runt, ligga i solen och ta dagen som den kommer. De där ynglingarna som tillkom brydde han sig inte så mycket om, han levde sitt eget liv.

   Min ena syster brukade säga: "Ni ser likadana ut, du och Sigge. Ni sitter ihop!" Vi kanske inte såg likadana ut men jag tror jag förstår vad hon menade...

   De sista åren innan Sigge gick bort diskuterade jag och Anders hur vi skulle göra den dagen det var dags. Det resulterade i att vi anlade en perennrabatt som sedan fick namnet Siggelunden och där finns hans aska. Vi ville att han skulle vara "med oss" när vi på somrarna befinner oss ute i trädgården i allehanda situationer.

...OCH DET ÄR HAN!

/L